Det fanns faktiskt dagar i somras när jag önskade mej till hösten, det brukar jag inte göra. Men i somras längtade jag till dagar när vi inte skulle så påtagligt se effekterna av en hemsk pandemi. Och nu är det oktober och jag kan konstatera att det hjälpte inte att det blev höst, vi ser fortfarande effekterna, men det har någonstans blivit det nya normala.
Att jobba på distans har blivit normalt, digitaliseringen har tagit jättekliv framåt och vi ser nya möjligheter men också utmaningar. Hur ska mötesindustrin klara att vi inte längre behöver boka konferensrum och måltider till många människor utan istället vara ett litet sällskap och förvänta oss att ”resten är med på lina”. Hur ser de affärsmodellerna ut när vi som gäster kräver den bästa tekniken men är få gäster i rummet?
Hur kommer vi sociala individer kunna hantera att leva med restriktioner? Att kanske behöva ha munskydd när vi är utanför hemmet och familjen? Kommer det en dag när vi ser Covid 19 som en av alla farliga sjukdomar, precis som HIV, Ebola och lunginflammation och vi har våra egna förhållningssätt till att undvika smitta?
Det är fortfarande många frågor, det dyker upp nya frågor och utmaningar och förstås många svar och lösningar. Kanske har pandemin fått oss att värdera annat i livet? Har vi sänkt tempot och ändrat levnadsmönster?
Men vi är i det nya normala, det blir aldrig som förr. Det blir inte som vanligt igen. Vi får sätta nya mål att sträva emot och glädjas åt det positiva som kommer ut efter besvärliga tider.
Christina Thorstensson 