Vi fångar ögonblicksbilder. Får frågan vilken hjälp som företagen behöver, får frågan vilken hjälp som erbjuds. Och vid nästan varje ögonblick har det ändrats. Minns den workshop jag deltog i någon gång under tidig vår 2020 och ler åt minnet att vi alla tyckte scenariot ”invänta vaccin” var så onödigt pessimistiskt. Men med en smittspridning som inte ger sig, nya restriktioner och efter många ”tappade sugar” var det just det scenariot som blev rätt. Ingen trodde att företagen skulle behöva hjälp ett år senare, att det skulle behöva erbjudas stöd för företagens överlevnad.
Behöver företagen mer rådgivning, eller har alla lärt sig var informationen om stöd och bidrag finns? Tyvärr känns inte som det blivit tydligare och lättare att söka hjälp. Och den hjälp som var imponerande blixtsnabb våren 2020, har nu hamnat i långsamt malande kvarnar. Tyvärr är det fortfarande stor okunskap om företagens villkor hos många som sitter med möjlighet att trycka på beslutsknappen. Många som inte förstår de ekonomiska sambanden i samhället. Varje ny restriktion, varje dag med fortsatt pandemi ökar risken för utmaningar i välfärden, dvs den välfärd som betalas av skatteintäkter. Skatt från företag och invånare.
Alla (ja, nästan alla) gör vad vi kan för att minska smittspridningen, vi tycker det ser konstigt ut på filmer, så gamla som från 2019, där man kramades och tog i hand. Och många av oss har ändrat beteende som kanske kommit för att stanna och vi värderar sån’t som förr var självklart. Och vi alla förstår att det kommer aldrig bli som förr. Men vi kan längtar till att det ljusnar, till att våga få längta.
Så en ögonblicksbild idag, solen tittade fram, vi ser det som ett gott tecken. Varje dag är en möjlighet, vi längtar!
Christina Thorstensson 