Blogg

Å, jag måste skriva lite om samverkan tänker jag! Och skriver inlägget nedan. Men så slår det mej, att det känns lite bekant, jodå, för redan några månader sedan skrev jag om samverkan. Så det är väl så, av det som hjärtat är fullt -pratar munnen gärna (eller skriver inlägg)
Så med denna inledning, blir det ännu en gång ett inlägg om samverkan!

Genom åren har jag träffat många olika kommuner och regioner där det jobbar massor av kompetenta specialister. Ibland är det någon som får lite extra resurser för att jobba med en utvecklingsfråga. Och kanske att man tar in en konsult, som till exempel mej. Utvecklingsfrågorna kan vara stora och svåra eller är bara ett behov av en ny liten nyans eller justering. Men det är så ofta som svaret är ”öka samverkan”!

Lika vanligt är det för besöksnäringen (kanske inte lika vanligt bland andra företag) att det finns behov av ökad samverkan. Och det låter ju så lätt! Men oj så många hinder det finns på vägen.

För samverkan är inte så lätt. Specialisterna har inte haft uppdraget att hitta lösningen utanför sin egen organisation/förvaltning – kan också kallas för stuprör. Så man jobbar på i sitt stuprör tills det kommer lite extra resurser som påvisar att svaret kanske fanns i stupröret bredvid. Det låter ju så lätt, men i våra slimmade organisationer med specialister som har ett specifikt uppdrag, finns det allt för sällan ett uppdrag att samverka.

Inte heller för de drivande entreprenörerna inom besöksnäring är det lätt. De behöver också samverka, de delar ju ofta samma kund. Så då pratas det om att skapa mötesplatser för att hitta gemensamma beröringspunkter. Men inte mötesplatserna gör sig självt, det saknas drivkrafter, tid och resurser hos företagen för att skapa dem.

Så samverkan är inte lätt, men är så värdefullt! Det behövs lite nyfikenhet vad andra gör och en liten eftertanke på vem som jag vinner på att samverka med. Eller är det egentligen lätt?

Årsskiften eller halvårsskiften blir ofta en nystart. Vi har rensat skrivbordet, städat i mejlkorgen och planerar för vad som komma skall. Om vi nu vet vad som kommer eller hur det ska te sig. Nu går vi in ett tredje år med en pandemi som styr ganska mycket i vår tillvaro. VAD vi ska göra, vet vi nog, men HUR vi gör det, beror mycket på restriktioner och regler. Ska vi jobba hemma, kan vi träffas i fysiskt och är det lönt att boka upp möteslokaler, kan vi planera för event?

Det kan vara skönt med en nystart men det är med tillförsikt vi går in i ett nytt år den här gången. För många har restriktionerna blivit en vardag men för många, inte minst för verksamheter är pandemins påverkan oerhört stor. Det har blivit en vana att ställa om och att ha en beredskap för nya restriktioner. Och att alltid ha den beredskapen tar på krafterna! Det är inte lätt att nystarta med beredskap. Kanske det är det nya normala? Det nya normala som vi har pratat om nästan sedan pandemins första dag. Privat har vi kortat ned vår framförhållning ”-vi får se om det går” men verksamheter behöver planera för att kunna jobba professionellt.

Vi startar om, vi håller i och håller ut. Än en gång blir det vår med fler ljusa timmar på dygnet. Ett ljus som ger oss energi att orka med det nya normala.

Under hösten har jag träffat många olika kommuner, både deras förtroendevalda och tjänstepersoner för att prata om besöksnäring. Inbjudan för samtalen och workshops har varit inom ramen för olika utvecklingsprocesser, ibland besöksnäring, ibland attraktivitet och ibland generell utveckling.

Att jobba med den offentliga leveransen har många utmaningar, det finns inte tillräckligt med ekonomiska och personella resurser och det blir ständigt prioriteringar. Även om uppdraget ser bra ut på pappret blir det en vardag där det man hela tiden behöver välja var tiden och pengarna ska landa och en stor ambitionsnivå som kanske stressar.

Det är självklart viktigt med specialister med hög kompetens inom respektive sektor och att man måste fokusera på sitt uppdrag för att jobba smart med de resurser man har. Men att vara lite nyfiken vad som händer i rummet bredvid, att fråga kollegan vad de jobbar med idag kan också vara ett effektivt sätt att jobba med utveckling. Att hitta vinna-vinna-koncept med en samverkan över olika gränser kan göra göra att vi lättare når våra mål. Så visst kan det behövas formaliserade samverkansprojekt, men om vi börjar att vara lite nyfikna, se lite utanför vår egen box. Kanske att kollegan jobbar med något som är nära ditt eget uppdrag, kanske fakta och erfarenhet finns närmare än du tror?

Vi hoppades att 2021 skulle avslutas med att vi skulle få känna oss trygga i att få träffas igen, men istället har vi i dagarna fått med oss uppmaningen att jobba mer hemifrån igen. Så vi kan inte knacka på en dörr hos kollegan och inte ha fysiska workshop där vi delar erfarenhet med varandra. Men vi kan vara nyfikna! Kika utanför stupröret, här kanske den smarta lösningen finns!

Många tycker att november är en långsam och mörk månad. Och ”förr” kanske november varit just lite långsam, men i år är det många som upplever att november är en intensiv jobbmånad. Och det är inte så många timmar det är dagsljus. Det är mycket som samlats upp, möten som inte kunna genomföras på grund av restriktioner och nu blir det möjligt att ses och nya uppdrag som väntat på ”att det ska lätta” och så vidare. Och jag kan hålla med om den känslan, november 2021 har varit full av stora som små aktiviteter, en intensiv månad.

Det är nu vi kan skönja vad det Nya Normala ska bli. Hybridmöten har väl kommit för att stanna. Digitaliseringen har gjort stora kliv framåt, det som inte var möjligt före pandemin, är nu mera en vardag. Vi har plattformar för att dela dokument, även utanför den egna organisationen och vi har inga problem att ses via en kamera och datorskärm. Och att jobba hemma är mer en regel än ett undantag för de som inte har platsbundna uppdrag. Så när november fyllts med analoga möten som alla väntat på – i kombination med alla snabba avstämningar med digitala träffar, då blir det en intensiv månad. Pandemin finns kvar, kanske lite vardag över hur vi hanterar den? Ska vi ta i hand? Sitta tätt? Vill vi åka utomlands? En förkylning tolkas inte direkt som corona, eller ändå?

Alldeles strax är det första advent, vi tänder ljusen och har en plan för hur skrivbordet ska bli tomt före årsskiftet. Kanske att december fortsätter i högt tempo innan vi laddar om för ett sprillans nytt år. Ett helt nytt år i det Nya Normala!

Vi fångar ögonblicksbilder. Får frågan vilken hjälp som företagen behöver, får frågan vilken hjälp som erbjuds. Och vid nästan varje ögonblick har det ändrats. Minns den workshop jag deltog i någon gång under tidig vår 2020 och ler åt minnet att vi alla tyckte scenariot ”invänta vaccin” var så onödigt pessimistiskt. Men med en smittspridning som inte ger sig, nya restriktioner och efter många ”tappade sugar” var det just det scenariot som blev rätt. Ingen trodde att företagen skulle behöva hjälp ett år senare, att det skulle behöva erbjudas stöd för företagens överlevnad.

Behöver företagen mer rådgivning, eller har alla lärt sig var informationen om stöd och bidrag finns? Tyvärr känns inte som det blivit tydligare och lättare att söka hjälp. Och den hjälp som var imponerande blixtsnabb våren 2020, har nu hamnat i långsamt malande kvarnar. Tyvärr är det fortfarande stor okunskap om företagens villkor hos många som sitter med möjlighet att trycka på beslutsknappen. Många som inte förstår de ekonomiska sambanden i samhället. Varje ny restriktion, varje dag med fortsatt pandemi ökar risken för utmaningar i välfärden, dvs den välfärd som betalas av skatteintäkter. Skatt från företag och invånare.

Alla (ja, nästan alla) gör vad vi kan för att minska smittspridningen, vi tycker det ser konstigt ut på filmer, så gamla som från 2019, där man kramades och tog i hand. Och många av oss har ändrat beteende som kanske kommit för att stanna och vi värderar sån’t som förr var självklart. Och vi alla förstår att det kommer aldrig bli som förr. Men vi kan längtar till att det ljusnar, till att våga få längta.

Så en ögonblicksbild idag, solen tittade fram, vi ser det som ett gott tecken. Varje dag är en möjlighet, vi längtar!

Det fanns faktiskt dagar i somras när jag önskade mej till hösten, det brukar jag inte göra. Men i somras längtade jag till dagar när vi inte skulle så påtagligt se effekterna av en hemsk pandemi. Och nu är det oktober och jag kan konstatera att det hjälpte inte att det blev höst, vi ser fortfarande effekterna, men det har någonstans blivit det nya normala.

Att jobba på distans har blivit normalt, digitaliseringen har tagit jättekliv framåt och vi ser nya möjligheter men också utmaningar. Hur ska mötesindustrin klara att vi inte längre behöver boka konferensrum och måltider till många människor utan istället vara ett litet sällskap och förvänta oss att ”resten är med på lina”. Hur ser de affärsmodellerna ut när vi som gäster kräver den bästa tekniken men är få gäster i rummet?

Hur kommer vi sociala individer kunna hantera att leva med restriktioner? Att kanske behöva ha munskydd när vi är utanför hemmet och familjen? Kommer det en dag när vi ser Covid 19 som en av alla farliga sjukdomar, precis som HIV, Ebola och lunginflammation och vi har våra egna förhållningssätt till att undvika smitta?

Det är fortfarande många frågor, det dyker upp nya frågor och utmaningar och förstås många svar och lösningar. Kanske har pandemin fått oss att värdera annat i livet? Har vi sänkt tempot och ändrat levnadsmönster?

Men vi är i det nya normala, det blir aldrig som förr. Det blir inte som vanligt igen. Vi får sätta nya mål att sträva emot och glädjas åt det positiva som kommer ut efter besvärliga tider.

Det är mitt i sommaren 2020, en säsong för besöksnäringen som vi aldrig kommer att glömma. Corona är hemskt! Vi lider med alla som är drabbade av sjukdom!

Besöksnäringen och destinationsbolag har i ryggmärgen att alltid lyfta det fina, det goda – allt som är bra. Det är liksom en del av marknadsföringen. Och så även denna sommar. Vem vill vara en gnällspik, vi tror inte att våra gäster vill åka till en plats med negativ energi. Så därför pumpas massor av positiva budskap ut. Och nu sitter män och kvinnor på myndigheterna och läser alla trevliga, omställda budskap i sina flöden i sociala medier. De är ju också människor. Men det finns väldigt ofta en annan berättelse bakom de omställda och trevliga budskapen. Vi får hoppas att beslutsfattare vet om de berättelserna också.

Många företag som möter turister kommer få en ganska ok sommarsäsong, men de allra flesta får inte det och det varierar från plats till plats, kanske beroende på väder (som alltid) men men är nu som många platsvarumärken ska få nya associationer. Platsen som är förknippad med evenemang, ska locka besökare av andra anledningar, Kalmar är i år inte en evenemangsstad. Platser med starka solitära varumärken ska skapa nya reseanledningar, Vimmerby är i år inte lika med Astrid Lindgrens Värld. Jag har mött många människor genom åren som säger ”-nej, jag har inte små barn” när de får frågan om de vill åka till Vimmerby. Kanske går det att göra en parallell till Åre på vintern, tänk på Åre, men du får inte tänka på skidor.

Astrid Lindgrens värld är det bästa av alla besöksmål! En stolthet för orten, regionen och Sverige! Ett starkt varumärke, som många har glädje av. Men medaljen har en baksida. Det är inte lätt att berätta om ”allt det andra”. Det har alltid varit svårt att berätta vad du kan göra sedan, när du gjort det allra roligaste, när du har träffat Pippi. Vad är roligt på julafton när tomten har gått?
Men den här sommaren blir det avgörande, vilka är de andra reseanledningarna? Vad är värt resan hit, som är unikt, som vi inte får någon annanstans?

Så förutom att pandemin skördar liv, vilket självklart är det allra värsta, så drabbar corona brett. Kommer myndigheterna att klara av att hjälpa alla besöksnäringsföretag som lider stort, ser beslutsfattarna vilka utmaningar som döljer sig bakom marknadsföringen? De har ju positiva budskap på näthinnan. Gästerna kräver återbetalning av årskort och annat förskottsbetalat – ”rätt ska vara rätt”, men kanske hade man klarat sin privata ekonomi ganska bra ändå? Företagen behöver varje krona, många bäckar små – det är långt till nästa sommarsäsong.

#besöksnäring #varumärke #destinationer

I flera sammanhang hör man ”..när det blir som vanligt igen”. Men vad är normalt? Vad är vanligt? Kanske att den hemska pandemin, får oss att göra nya val i livet, ändra värderingar om vad som är viktigt? Kommer det kännas naturligt att säga hej med en kram i framtiden? Vad post-corona innebär, vet ingen, men det kommer vara annorlunda. Så den omställning vi gör nu till mans, i företagen och i organisationer, kommer inte kunna vara för att klara enbart den akuta och besvärliga situation vi lever i nu, utan måste omfatta en omställning till ett liv med nya förhållningssätt.

Vid 11:e september, var det en högre militär (minns tyvärr inte vem det var) i USA, som i ett tal sa: ”I’m sorry to tell you, your luck is over”, och han menade att vi varit förskonade från terrorism på nära håll, men nu finns den här att förhålla sig till. Kan det vara likadant med pandemi? I modern tid har vi i vår del av världen, inte nämnvärt behövt ändra våra levnadsvanor på grund av smittorisker. Kanske att vi har aktat oss för fågelinfluensa, sars och ebola på vårt eget sätt, men inte gjort en större omställning.

Men kanske att vi nu lär oss att förebygga smittspridning, att handtvättning blir en tydligare vana, att stanna hemma när man är sjuk, att ”hosta” faktiskt kan vara farligt. Kanske att vi välja våra resmål på annat sätt och uppskattar det som finns nära?

Kanske att det blir vanligt att hålla avstånd? Jag vill gärna säga fysisk distans inte social distans. För visst ska vi vara sociala, men hålla fysiskt avstånd. Det går utmärkt att vara social via sociala medier, telefon och med hjälp av digitala lösningar. För att inte träffa människor, att inte vara social, kan också vara ett hälsoproblem. Vi behöver kontakt med släkt, vänner, kollegor och medmänniskor, men absolut fysisk distans för att hindra smittspridning.

Vad är vanligt? Ja, det nya vanliga, det nya normala. Kairos Future som är duktiga på framtidsspaning och strategier, pratar om ”Det nya normala” i sin rapport om olika scenarior för Sveriges besöksnäring. Och vad det är, vet vi inte förrän efteråt. När det är annorlunda och när vi säger, ”tänk hur det var innan Corona”.

I besvärliga tider kan man ibland känna sig lite ensam och vilsen. Kurbits affärsutveckling har i ett rasande tempo tagit fram det nya programmet Kurbits omställning för att ge företag verktyg att ställa om verksamheten. Det kan vara ett behov av att hitta nya aktiviteter för sin befintliga målgrupp eller att hitta nya målgrupper till sitt befintliga utbud. Eller kanske både och. Men ofta är behovet störst av att se framåt, hitta struktur och en handlingsplan att ta sig igenom en orolig tid. Vi vet också av erfarenhet att deltagare i Kurbits brukar uppskatta att få dela erfarenheter med andra och lyssna på hur andra har hittat sina lösningar. Och i dessa tider- få känna att man inte är ensam om sin oro.

Så nu finns ett färdigt program, en pilotgrupp har testat att alla delar funkar och är värdefulla. Hela processen kommer ske webbaserat och är anpassat för digital interaktivitet och delaktighet. Det som för en tid sedan kändes främmande och ovant, har nu blivit en vardag för många av oss, vi tycker det är ok, kanske till och med riktigt bra, att träffas via dator, webkamera och mikrofon. Jag har förmånen att vara processledare för Kurbits omställning i Kalmar län och håller som bäst på att få ihop grupper som kan och vill starta direkt. Region Kalmar har beställt ett antal grupper och vi tror att det är nu-nu som företagen behöver mest stöd och pepp för att bättre kunna ställa om och anpassa till nya tider.

Ja, besvärliga tider, men vi ställer om och tar oss igenom dem tillsammans.

Så här i juletider, tänker jag ofta på det projekt jag fick förmånen att jobba i för några år sedan som handlade om omställning till hållbarhet. Många delar i det projektet lärde jag mej mycket av och återkommer till på olika sätt i min vardag, inte bara runt jul.

Medveten konsumtion, var ett begrepp som jag tog till mej av duktiga projektmedarbetare. Självklart ska vi konsumera, så är vårt samhälle uppbyggt, men vi ska göra det medvetet. Göra medvetna och kloka val av våra inköp. Kanske köpa bättre kvalitet så att vi får grejer som håller över tid? Köpa lokalt, så vi kan få välmående företag där vi bor och att bara köpa det vi verkligen behöver. Med medveten konsumtion, vinner vår egen plånbok och vi bidrar till en hållbar framtid där vi bor och verkar.

E-handel har många fördelar och det kan skapa arbetstillfälle och god ekonomi hos företag som är leverantörer, kanske just på landsbygden. Men en nackdel med e-handel, är när vi handlar grejer som måste resa långt och vi inte riktigt har koll på produktionens villkor. Eller framförallt – distributionen. Var och en ska handla som den vill, men gör det medvetet, tycker jag. Men jag måste medge att jag har ganska svårt att förlika mej med metoden att köpa ”en av varje storlek och skicka tillbaka det som inte passar, eftersom returfrakt är gratis”. Oj, vad saker som skickas i retur. Återigen, var och en gör som den vill. Men det där är nog inte en riktigt hållbar metod.

Jag gör vad jag kan för att konsumera medvetet. Jag lyckas inte fullt ut, men jag är nog ganska medveten. Mitt liv har många delar som inte är hållbara, till exempel de resor jag gör. Men jag är medveten om det.